Tänk en extra gång.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller om det här ens kommer att läsas och om det i så fall ens kommer att beröra. Meningen med det här inlägget är att låta er skapa er en bild av mig som person. Jag bor i en liten håla, ni vet en sådan som de flesta av oss kommer ifrån. Där man helst inte ska utmärka sig på något sätt och ett endaste litet försök bedöms, kritiseras och i 9 fall av 10 klankas ner på. Jag har ingen direkt snyfthistoria som jag tänkte bjuda er på eller låta er bedöma mig som en som man tycker synd om. Men jag vill visa att jag inte är så bortskämd med allting, att jag inte lever något överdrivet glamoröst liv och att allting inte bara serveras på silverfat utan att man verkligen får jobba om man ska komma någonstans! Mitt liv har inte direkt varit en dans på rosor, eller jo förresten! Ni vet den tiden, då man inte var uppmärksam eller ens medveten om vilken värld vi faktiskt lever i?! Då var livet som bäst! Sedan kom plugget, man blev allt äldre och man började bry sig mer, visa mer intresse för saker och framför allt, viljan om att få sin röst hörd. Jag skulle till exempel aldrig vilja återuppleva hur det var att gå på högstadiet, vilket jag nog kommer att få göra ändå om jag någon gång kommer att få barn. Men själv? Nej tack! Nu tänker ni säkert och undrar om jag blev mobbad eller liknande. Eller ni som ”känner mig” kanske inte ens fattar vad jag pratar om eller varför det här inlägget ens existerar. När jag tänker tillbaks till högstadiet kan jag bara minnas hur jobbigt allting var och hur allting kändes. Även om det inte var något specifikt som hände så var det i princip alltid något som hela tiden träffade ömma punkter som gjorde så fruktansvärt ont. Jag har alltid sett mig själv som annorlunda vilket är något som jag inte är ensam om. Utåt sett och om man frågar mina lärare på gymnasiet så skulle de beskriva mig som ett kontrollfreak eller ja, en tjej som hela tiden vill ha koll på läget. Men även som en tjej som står upp för sig själv och som har skinn på näsan. Ställer man samma fråga till någon som verkligen känner mig eller ja en familjemedlem skulle de nog hålla med om det första. Och visst kan jag stå upp för mig själv, men jag ger också väldigt lätt vika. Även om jag utåt sett ofta har ett väldigt glatt intryck är jag innerst inne skör som en porslinsdocka. Trycker man för hårt på vissa punkter bildas sprickor som sedan gör att man faller isär. Under högstadiet speciellt i nian hade jag det riktigt kämpigt, jag var hos skolsyster ungefär 3 dagar i veckan för att prata och jag är så himla glad över att jag fick sådant stöd som jag fick av både skolsyster och lärare som jag hade då. Jag är också obeskrivligt tacksam för att jag har en sådan fantastisk familj som alltid finns där och stöttar mig till 100 % i allt jag gör! Jag har heller aldrig varit särskilt tjejig av mig och har därför aldrig riktigt upplevt hur det är att ha ett riktigt tjejgäng som har känt varandra sen man var små och som jämt gör allt ihop. Visst har jag alltid haft kompisar men aldrig riktigt på det sättet som alla pratar om, eller hur det är att alltid hålla ihop 100 % vad som än händer. Det var en stor lättnad när jag började på gymnasiet och fick träffa massor av olika underbara personer och för första gången faktiskt få uppleva hur det är att vara ett riktigt gäng. Jag är så himla nöjd över mitt gymnasieval och att jag hamnade så rätt med min utbildning men även att jag kom till en skola med just den gemenskapen som jag behöver. Jag fick dessutom möjligheten att träffa min underbara pojkvän som hela tiden finns där för mig, och stannar oavsett hur knäpp och knasig jag kan vara. Anledningen till att jag skriver det här och i det här ögonblicket är för att jag faktiskt vill dela med mig av det här till er och att jag just nu jobbar mig ur en sådan period. Jag kommer som alla andra att ha mina ups and downs, även om de i vissa fall är lite värre och att jag försvinner i min bubbla. Men vissa tider är jobbigare än andra vilket gör att jag måste försöka hitta mig själv och försöka komma tillbaks till det som gör mig glad och som får mig att må bra! Jag kommer aldrig att försvinna härifrån för att jag älskar att hålla på med det jag gör och hoppas att jag kan inspirera folk! Även om jag många gånger går runt med ett leende på läpparna behöver inte det betyda att allt så himla bra, vissa dagar tvingar jag på mig den här fasaden för är det något som jag verkligen hatar så är det att visa mig svag inför andra. Jag har så otroligt lätt för att bli känslomässigt påverkad av andra och tar ofta till mig alldeles för mycket än vad jag behöver. Jag visar det gärna inte för andra utan tar mer än gärna ut det när jag är osynlig för andra, när ingen finns där till att bedöma eller kritisera mig. Tanken och syftet med det här inlägget är dels att ni ska få se en lite djupare bild av mig som person men även att ni ska få ta del av hur jobbigt och rent ut sagt pissigt livet kan vara när man känner sig så extremt inlåst men ändå så uthängd inom sig själv. Och som jag sa tidigare, vill man komma någonstans får man jobba sig mot toppen, även om man många gånger få ta omvägar och mötas av hinder på vägen.

/Emma

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229