Kan vi bara stanna tiden för en minut?

Just nu är jag helt fylld med lycka, vaknar upp med ett leende på läpparna & stegen går så lätt att det känns som man lyfts från marken, för en stund. Just nu bubblar det inom mig på det där härliga sättet när man vet att allt i sin omgivning är på topp, men även det bara för en stund. Just nu vill jag bara stanna tiden för en minut, bara vara i det här ögonblicket längre än bara idag,
just nu vill jag inte att det ska bli imorgon.

Klockan 06:00 går bilen mot stallet & en tung dag väntar, antingen kommer mina förväntningar med den här dagen att ändras helt & himlen kommer att spricka upp & lysa klarare än den någonsin gjort. Men just nu sitter jag här med en klump i magen & det känns som jag kommer att förlora en av mina bästa kompisar & behöva säga hejdå för att låta honom springa vidare på de gröna ängarna som bara finns där uppe.

Jag & min mamma köpte för ungefär 2 år sedan vårt första stora projekt tillsammans, vår första storhäst, Axel som då bara var 1 år gammal. Det pirrade återigen i magen på det där härliga sättet när man vet att något kommer att bli otroligt bra & att vi skulle få en härlig resa tillsammans! Vi såg Axel redan när han var ett litet föl & föll för honom pladask! Det var kärlek vid första ögonkastet. Vår tanke med det här underbara & spännande projektet var att med proffshjälp men även på egen hand rida in vår första unghäst, ta med honom på 3 års test & göra en helt fantastisk & lärorik resa tillsammans.

En typisk vinterdag i November när mycket i våra liv redan var upp & ner åkte vi med Axel till tandläkaren för att kolla upp det sista innan inridningen skulle sättas igång. Vi packade in hästen & väl när vi kom dit fick vi ett helt annat besked än vi tidigare kunnat förvänta oss. När veterinären på rutin lyssnat på hans hjärta innan lugnande medel skulle ges konstaterades det istället att hans hjärta inte alls låter som det ska, han har väldigt många extraslag & det är dessutom orytmiskt... Vilket gör att vi blev remitterade till Ulltuna för en hjärtutredning men med beskedet att det ser inte ljust ut för Axels del. Vi kom hem & läste på lite & kunde själva konstatera att det inte finns så många utvägar till hur man skulle kunna behandla ett sådant fel, då det är extremt ovanligt för hästar. Viss behandling finns men det är svårt att veta hur framtiden ser ut innan man genomgått ultraljud osv.

Så nu sitter jag här med en klump i magen & en otroligt jobbig känsla inom mig & livet känns sådär jävla orättvist igen. Hur hanterar man att göra ett sånt beslut? Att välja bort livet för ens bästa vän som dessutom precis fyllt 3 år, 3 ÅR. Bara tanken av det gör att tårarna rinner helt ostoppbara längs min kind & jag skulle göra vad som helst för att få stanna tiden. Jag varken vill eller kan acceptera & ta in att det kan bli vårt sista dygn ihop & jag fullständigt går sönder inombords av hur det skulle vara att åka hemåt med en tom transport imorgon.

Men jag lever just nu på hoppet, det KAN gå bra. Min högsta önskan är att de inte upptäcker några förändringar på hans hjärtmuskulatur. Att det går att behandla eller att det inte är något som kommer påverka vår framtid tillsammans. Det känns dock som att morgondagen kommer att bli en lång dag med många tuffa beslut & jag vet inte hur jag kommer kunna hantera hans bortgång om så blir fallet.
Jag fullständigt går sönder inombords av den tanken.

/Emma

Gillar

Kommentarer