Det vi helst inte pratar om

Det här är inget "tycka synd om" inlägg, för det är inte vad jag vill uppnå. Men jag tycker som många, många andra att det idag pratas för lite om psykisk ohälsa. För det är faktiskt tro det eller ej ett av våra största hälsoproblem idag. Folk känner stress, press & våra kroppar säger ifrån på olika sätt när de inte klarar trycket längre. En del svarar genom att få panikångestattacker, en del går in i väggen & drar sig från sociala sammanhang, en del får ätstörningar, ja listan kan bli otroligt lång... & inget är varken rätt eller fel sätt att reagera på för det är just det som får oss att bli så himla olika & unika.

Min kropp har svarat på många olika sätt under åren; jag har valt att fly undan sociala sammanhang, jag har andra perioder valt att bombardera mina dagar med sociala events, jag har haft panikångest & min berg- & dalbana i vikt ska vi inte ens prata om.
Eller är det inte just det vi ska göra?

Jag tror att vi alla någon gång har stött på psykisk ohälsa i olika former & jag tycker att även om många förstått allvaret i det så är det fortfarande en hel drös som än idag tycker det är någon slags "hitta-på-sjukdom". 2017 var året då mycket i min värld rasade samman, jag hade 100 tals tankar i mitt huvud man bara hör om i podcasts, läser om i böcker & sånna som man egentligen inte får tänka. Det förbjudna. Det som inte bara skulle få min värld att rasa samman. Jag gick då regelbundet till psykolog & fick proffshjälp vilket var guld värt, men det handlar ändå om viljan till förändring, mindset & ett riktigt jävlar anamma för att ta sig ur det mörka.

När jag var i min största svacka lyssnade jag på boken "Aldrig Ensam" skriven av Charlie Eriksson. En bok men också ett uttryck som fick stor betydelse för mig & som jag senare tatuerade in under mitt vänstra bröst tillsammans med tre fritt flygande fåglar. Vi är aldrig ensamma, det finns alltid någon eller för den delen många i vår omgivning som faktiskt finns där för en hur klyschigt det än låter. Det gäller bara att våga, våga prata om den psykiska ohälsan, våga prata om att allt inte alltid är okej, våga prata eller åtminstone visa tecken på när man faktiskt inte klarar av allt på egen hand. För till slut säger kroppen ifrån. Till slut klarar man det inte ensam.

Jag började min ohälsa i högstadiet, men jag har aldrig enligt mig varit ett extrem fall. Jag fick ångest över mitt utseende & kroppen jag bor i vilket så otroligt många andra också får under tonåren & fick därmed problem med kosten. Det kunde gå flera måltider utan att jag kunde äta något, eller ens känna någon typ av hunger. Jag mådde illa konstant & bara tanken på det gav mig ångest. Men många samtal med lärare, coacher & sjuksyster gjorde att jag kunde ta mig ur denna "fas" som vi alla då trodde att det var.

"Det är som att min kropp är allergisk"

Jag blev äldre & började som så många andra dricka alkohol & festa, men något var & är fortfarande annorlunda. Min kropp säger ifrån, det är som att jag är allergisk mot alkoholen, vilket man faktiskt kan vara. Det spelar ingen roll hur mycket jag dricker, om jag ätit eller inte eller vilket mentalt tillstånd jag är i. Ni kan själva tänka er hur det är att vara 20 årig tjej som ska vara i sina bästa "party-år" & vara i detta tillstånd. Om man vid fest avstår från att dricka så blir man ofta per automatik den "tråkiga" alternativt chaufför. Om jag dricker alkohol får jag istället förbereda mig på bästa sätt, ångesten över grupptryck & hela tiden veta att någon gång under kvällen kommer min kropp att säga ifrån, frågan är bara när det sker.

Men nu är jag inne i den onda cirkeln igen som jag vid gymnasiestarten trodde att jag hade brutit & att jag gått förbi den där "fasen" för gott. Min kropp säger återigen ifrån likt en allergi men inte längre bara till alkohol. Det handlar för mig inte om kroppsideal eller att nå den perfekta kroppen, det alla "vuxna" pratar så mycket om. Att få den där modellkroppen & följa alla viktminskningsknep som syns på överallt.

För mig är det som för många andra en ständig kamp att få min kropp att sluta säga ifrån, ta sig ur svackan & fungera till 100% igen. Vilket är lättare sagt än gjort men jag vet att det går eftersom jag gjort det så många gånger förut, jag har också otroligt många inspirerande & kloka människor omkring mig. Men sen har jag ju även er som hela tiden peppar mig till att fortsätta & era fina ord både här på bloggen & när jag möter er ute ger en alltid det där lilla extra att fortsätta kämpa!

Fina, fina ni!

/Emma

Gillar

Kommentarer